Långfredag (Skammens dag)

Eftersom jag vaknade ovanligt tidigt (för att vara en helgdag) denna långfredagsmorgon kommer nog dagen bli extra lång. När jag var barn och mormor var hos oss fick vi alltid höra hur det var när hon var barn på långfredagen.

Ingen, inte ens barnen fick göra något på hela dagen, inte ens leka. Alla skulle vara ”stilla” som hon uttryckte det och känna Jesus lidande.
Potatisen skulle var skalad, kläderna framlagda bara att ta på och tillsammans skulle man gå till kyrkan och höra prästen berätta om långfredagen och man skulle skämmas, (mitt tillägg tror jag) för sina synder. Jesus dog för våra synders skull .. det var tungt! (Om man hade varit snällare och inte syndat hade han kanske fått leva..)

Men vi barn glömde det där med att vara stilla, även om mormor gärna såg att hennes åsikter om vad som som var rätt skulle råda. Visserligen fick man genomlida en timme i kyrkan med att försöka rannsaka sig själv alla synder.

I Karin-barnets värld handlade det om att hejda sina fantasier och hålla sig till sanningen, lyda utan att ifrågasätta och sköta sig i allmänhet dvs vara en dotter/flicka de vuxna inte skulle skämmas över. Det var svårt eftersom fantasin och kreativiteten bubblade över och då hittade jag på och levde tillfälligt i en annan verklighet. En gång levde jag mig in i att ha brutit armen, jag lade armen i en mitella och gick ut på byn och fick uppleva  känslan av hur det var och se hur omgivningen reagerade.  En annan gång iklädde jag mig någon figur jag läst om eller träffat och hela världen var annorlunda. Jag kunde saker och hade gjort saker som att se syner, skiva med vänster hand, varit i Afrika, träffat kungen etc.
Att lyda var också svårt. Det fanns så mycket spännande att se, höra, uppleva och göra. Så trots tillsägelser och uppmaningar kunde jag ibland inte låta bli att följa en myras väg från stacken, utforska den nyss ditställda arbetsvagnen eller räkna stegen mellan lyckstolparna på väg hem från skolan trots att jag skulle gå raka vägen hem.
Ja, på långfredagen var jag ett syndfullt barn…

Undrar om det står så mycket bättre till nu? Är skammen lättare att bära som vuxen?